Idag red jag för Kersin som jag har gjort nu varannan fredag i säkert två år. Ja, jag älskar att rida för Kerstin, hon är det absolut bästa tränaren jag någonsin ridit för. Och när Kerstin som varit med hela min resa säger till mig "du får väl lojja runt lite, eller hur? hon är ju inte i samma form som när du red henne varje dag".. Det fick mig att inse; min och Celines tid tillsammans är över.

Jag rider varje tisdag och varannan fredag för Kerstin och det går bara dåligare och dåligare när jag rider. Okej det går inte sååååå dåligt men det känns dåligt och det känns ännu dåligare när det bara va några månader sedan det kändes skit bra, när vi var i toppform. Det känns som det vände på en vecka. Och det värsta är att jag sitter och tittar på medans vår tid rinner ut. Hon står i stallet, frisk och kry och rids av en jätteduktig 12årig tjej som kommer få lära sig exakt lika mycket som jag har lärt mig. Men det är inte min Celine längre, vi är inte på samma nivå längre. Jag ville bara explodera i gråt när jag kom hem, jag ville slå någon jävligt hårt och riva hela huset. 

Jag har bestämt det här själv. Och jag står fast vid mitt beslut för jag har ont om tid på vardagarna och jag orkar inte åka ut varje dag. Jag ångrar mig inte en sekund men det betyder inte att jag är oberörd och kan leva lycklig för det. Tvärtom. Det är otroligt smärtsamt. Det är värst efter att jag ridit Celine. Det går så dåligt och vi bråkar oss genom lektionerna för hon orkar inte och är lat och jag vill jobba på som vanligt. Celine är min första ponny och hon har en otroligt stor personlighet och vi har bildat band mellan oss som är sjukt starka, hon är min bästavän och inte bara en häst jag tränar eller en tävlingsmaskin. Så jag tror det är därför jag påverkas så starkt av det här. 

När jag fick Celine var vi på samma nivå. Det kändes aldrig jobbigt och rida pågrund av att Celine inte orkade, då var problemet att jag skulle orka och lära mig. Sen dess har vi utvecklats tillsammans och vi har nått våra mål tillsammans. Men nu är det ombytta roller och det är skit jobbigt. 

Det är Celine som står i samma box som hon har gjort i tre år nu men det är inte min Celine som står där längre. Det är Celine som kom till mig för tre år sedan som står i stallet idag, precis som om dom här tre åren aldrig hade hänt. Och det känns, jag mår piss och är i en depression. Insåg det idag. Det är inte många minuter om dagen jag kan säga att jag är lycklig. Jag är inte alls lika trevlig längre, min pojkvän sa det till mig "du har inte varit nå snäll på typ tre dagar nu" och jag tror det är därför jag har börjat grubbla oxå: jag är deprimerad. Allt i mitt liv känns som det håller på att falla isär. Inte bara Celine utan allt är så känslosamt för mig just nu och ingenting går som jag vill, jag är obekväm och har så många drömmar som just nu känns omöjliga. Jag är en fixare, har ett stort kontroll behov och det känns som jag måste fixa det här, men jag kan inte. 

Jag förstår om det är mycket text och det är verkligen svårt att sätta ord på min känsla för den är så stark just nu och jag vill bara gråta floder just nu. Hade jag inte varit hos min bästa pojkvän just nu hade jag legat hemma med huvudet i kudden. Men tack för att ni lyssnade och nu vet ni varför jag kanske kommer vara lite frånvarande. 

Antar att ni kollar på bilderna och tänker: "aw stackarn, vilken gullig häst ååh" 
Det är inte så jävla enkelt. Det går inte bara att säga ååh och så är det över. 
Celine är mer än en häst för mig, jag gör allt för henne!