Såg det här klippet på ponnysanning. Tyckte det va så sjukt häftigt och se. Jag fick rysningar i slutet. Det va så fint. Filmen berörde verkligen och den va verkligen super fin ihopsatt. Jag älskar verkligen sånna här hästar och ryttare som verkligen älskar varandra genom allt. 



Jag har sett så otroligt mycket (nu låter det som jag är 40+ och har ridit sen jag var 2 år) när jag varit ute och tävlat. Det finns hästar som bara är "tävlingsmaskiner". De rids för att kunna leverera på tävling. Om de inte levererar på de 3 första tävlingarna så är det inget att ha. Då byter man ut hästen lika enkelt som man byter kläder. Istället för att kämpa ett eller flera år. För sen när man står där, mot alla odds, så känner mig sig jävligt stolt. Mer kärlek och tro på era hästar, tålamod och tid!!